The loyal

Återigen sitter jag där i soffan i tårar. Återigen har jag gått på en nit, för det känns verkligen så. Jag hade ett litet litet hopp om att Otto skulle komma hem till helgen, den helg då jag är ledig tre dagar. Nu blir det istället nästa vecka någon gång, när vet vi inte. Och jag kommer jobba två veckor på raken, vilket betyder att vi knappt hinner träffas. Visst, jag vet om att vi kommer åka ner till Malmö efter det, men ja, jag vill så gärna bara vara med honom en stund innan allt spring.

Jag avskyr det här. Det är så trist att jag efter alla gånger aldrig lär mig. Jag längtar lika mycket och hoppas lika mycket på att han ska få komma hem i tid för en gång skull. Men det funkar inte så, inte för honom. Det är bara han som har problem med avlösningar. Hans avlösare har gömt sig i skogen och säger att det var glasklart att Otto ville jobba över midsommar så hon skulle slippa. Så hon gömmer sig ute i nån jävla skog och vägrar svara i telefon.

Nu har vi (jag och hundarna) varit ensamma sen nästan fem veckor. Jag har inte träffat honom en endaste gång under den tiden. Jo, jag vet, det kunde varit värre. Men den här gången har varit riktigt tung och jag hade verkligen behövt ha honom här vid min sida. Jag är så trött på att inte få slappna av och är så trött på att inte få sova. Jag brukar bli lugnare av honom.

Usch vad jag håller på. Det är ju bara att ruska av sig och hoppa på tåget, inte fan stannar det för mig heller.