afraid of the dark

Förra måndagen började jag min praktik. Jag praktiserar på Manpower i Stockholm. Allt är nytt och spännande. Jag och en annan praktikant ska starta upp en ny satsning tillsammans med våra chefer, det är riktigt intressant och jag tror att jag kommer lära mig en hel del av det.

Den andra praktikanten är trevlig och vi får sitta bredvid varandra så vi kan bolla idéer, det känns bra och jag tror vi kommer ha roligt ihop. De andra som jobbar där (typ bara kvinnor) är riktigt trevliga de med och jag tror att jag kommer ha fem roliga månader framför mig.

Otto stack ut igår, han kommer nog vara borta i sex veckor denna gången. Det känns rätt tungt att jobba heltid och vara ensam i hela sex veckor. Men tiden går väl fort hoppas jag. Som tur är har jag vänner som kan ta hundarna när jag är på jobbet, det känns bra att inte behöva oroa mig för hur de har det.

Jag mår bättre än jag gjort på ett bra tag, det känns riktigt skönt. Det är klart motigt emellanåt, men det är lättare att slå bort tankarna och fokusera på annat nu. Jag tror mycket har att göra med att jag äntligen har fått jobb och rutiner.

Nä nu ska jag kolla ett avsnitt Burn Notice, ha bra!

Trojan Horse

Egentligen borde jag inte klaga, egentligen borde jag bara köra på. Men det är något som håller emot, är jag för feg, för rädd, för osäker? Egentligen har jag en halv miljon saker att ta tag i men jag tyar inte, det känns som att jag ändå inte kommer klara att göra dem så jag skiter hellre i det.

Jag kommer inte ihåg sist jag sov ordentligt. Jag kan sova ungefär 3-5h men aldrig sammanhängande utan utspritt under nattens gång. Det är så irriterande att jag inte kan slappna av utan låter alla tankar och känslor angripa sömnens behov.

Alltså måste jag börja få rutiner igen. Men nu var det så längesen så jag har börjat bli rädd för att ordna upp det för mig. Jag vet ju att jag kan, men det skrämmer mig att lyfta upp telefonen och börja ringa, börja be om hjälp.

there there

Di fåste fjeden är min låt idag. Den känns som att den passar mig i hur jag mår just nu. Jag är som en liten unge som precis lärt sig gå, haltar fram och ramlar omvartannat. Men likt ett litet barn så vill jag lära mig att skaka av mig från när jag ramlat, se lite förvånad ut och sen resa mig igen. För det är sällan värre än så.

Jag brukar inte ha nyårslöften, tror inte på dem. Men i år vill jag ha ett, jag lovar att jag ska vara snällare mot mig själv. Jag är så hård mot mig själv varje dag och kan aldrig tillåta mig att bara vara, varken mer eller mindre. Och i och med detta måste jag lära mig att släppa in folk till mitt riktiga råa jag, jag måste våga lita på att folk inte vill göra mig illa...

Just nu kryllar det av tankar i mitt huvud. Jag känner mig ensam rätt ofta men gör inget för att förändra det. Ibland önskar jag att allt bara löste sig av sig självt så att jag slipper göra något åt det. Men ja, nu funkar det sällan så och idag är inte annorlunda.