Hösten är en svår tid för mig. Jag är vanligtvis ensam då Otto är ute under hösten oavsett hur man vänder och vrider på det. Just under hösten är det svårt att vara ensam, för mig.
Och även om det bara är en månad så känns det som ett halvår, samtidigt som tiden på något mystiskt sätt fortfarande går fort som fan. Men när jag sitter här hemma, i soffan tillsammans med Facebook och hundarna, så är jag så jävla ensam. Jag har en del folk omkring mig, men ingen som känner mig så väl att jag vågar dra in dem i den här biten. Den där halvmörka, dystra biten av Kajsa. För jag har massa skit för mig på hösten, trista tankar som jag inte kan sätta ord på för andra än mig själv.
Sen gör jag det inte enkelt för Otto heller, stackarn. Han sitter fast på en båt på andra sidan landet, som lika gärna kunnat vara månen, och kan inget göra för att få mig att må bättre. Men så vet jag, att så fort det blir vår så blir det bättre. När värmen kommer, kommer också jag tillbaka. Nu måste jag bara ta mig igenom hösten och vintern, sen är allt lugnt på riktigt igen.
Det har inte alltid varit så här. Under många år mådde jag dåligt året runt, självklart bättre vissa dagar, helt illa var det inte. Men då var hösten en bra årstid för att det var okej att må lite underligt, alla gör det på sitt sätt. Vintern var bara mysig med lite snö om man hade tur (bodde i Malmö då.. ;) ). Vintern nu är mest hat för mig. Jag är aldrig så arg som när det är vinter. Min kropp gör ont och det är mörkt och kallt.
Jag kanske överdriver för att det är helg. Men det är tråkigt att vara tillsammans med en sjöman under hösten, saknaden känns i hela kroppen. Att ha någon men ändå inte ha någon, det är tungt just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar